AR WORLD CHAMPIONSHIPS 2011

Tasmanien. En ?stor som Skåne, bara en timmes flygning söder om Australien. Vi visste att terrängen skulle bli tät och rejält krävande, att vädret skulle växla otroligt snabbt och att startlinjen skulle omfatta det största och starkaste startfältet någonsin. 86 startande lag där minst 20 lag hade kapacitet att slåss om topp fem-placeringarna. Sverige var välrepresenterat i fyra lag, varav ett helsvenskt, FJS.

Förväntansfulla p?ett utmanande race radade 350 tävlande upp sig med paddlar i händerna längs Burnie beach. Alla iförda nummervästar med lagets nummer, tävlingens logo och en tydlig slogan ”XPD, as much an expedition as a race? Tävlingsledaren Craig hade poängterat det där med ”lika mycket expedition som tävling?flera gånger innan start. Banan skulle bjuda p?långa ihållande sträckor där inget kunde tas för givet.

Adventure racing är en av de mest fria tävlingsformer som finns i dagsläget. Med minimalt med regler ska lagen ta sig från A till B. Den lokala geografin och naturen är tävlingsarenan. Snabbast vinner. Enkelt.

Det tämligen enkla konceptet bjuder dock lagen och de tävlande p?den kanske mest komplexa tävlingsutmaningen som finns. Betydelsen av enskild individs maximala syreupptagningsförmåga blir marginell i förhållande till vikten av lagarbete, taktiska beslut, sömnbrist, navigation, utrustning och allmäntillstånd. Listan kan göras längre.

Problemhantering handlar inte om, utan när. Därför förbereder vi oss mentalt p?att problem och missöden kommer att uppst?p?banan. Vi brukar räkna med minst tre större motgångar under långa tävlingar, exempelvis att någon blir sjuk eller skadad, att materielen havererar eller att vi gör en rejäl navigeringsmiss. Under VM 2011 p?Tasmanien hade alla tre inträffat innan dygn tv?var över. Efter halva tävlingen kände vi oss knockade, uträknade, havererade. Under de sista tv?tävlingsdygnen lyckades vi ta oss upp p?nio, ökade farten och avancera oss upp till en slutlig 6:e plats.

Startsignalen ljöd och alla tävlande tog sats mot kajakerna. Kajaker, paddlar och tävlingsstressade människor mötte havets vågor för att komma ut s?snabbt som möjligt. Paddling är i sammanhanget vår starka disciplin och utan större ansträngning kliver vi upp som femte lag. Framför oss har vi cirka fem timmar med löpning i en regnskogsbeklädd naturpark, med avbrott för ett skyttemoment. Stärkt av höga poäng i hagelgevärsskyttet p?senaste svensexan tar Daniel p?sig att genomföra momentet. Fem bom av fem försök senare är självförtroendet som bortblåst och vi får st?i skamvrån i tio minuter och vänta p?att f?fortsätta. De tio minuterna känns som en evighet i början av racet, men är sammantaget helt ointressanta.

Sex timmar senare smakar vi p?en fin cykling och ett kortare stopp med lite klaustrofobisk grottkrypning. Mörkret lade sig snabbt när klockan slog åtta p?kvällen och cykelvägen förvandlades samtidigt till lite mer tungcyklad lera. Vi höll kvar vår uttalade taktik med ett kontrollerat starttempo och låg nu runt en tionde plats, någon timme efter täten. Perfekt. Fortfarande tävling. Men, det var redan i slutet av det första dygnet som tävlingen gick från race till expedition?

P?den första tävlingsnatten startade den första längre trekkingen. Inledningsvis tog vi oss upp till en fjällliknande milj? Där bet vinden i och regnet började s?småningom piska p? P?morgonkvisten kom vi ner från bergen och vi får för första gången känna p?det som skulle karakterisera navigeringen under hela tävlingen - ”route finding? Det vill säga hitta bästa vägen i terrängen, kartan hjälper dig inte?

Vi fortsätter trekkingen under dagen och tar oss ner mot regnskogsområden igen. Stigen som vi följer försvinner d?och d?och vi får vi ett tillfälle ägna timmar åt att återfinna stigen. Inga andra lag skymtas, alla har samma problem. Vårt mål med sträckan är att ta oss ner till en flod som är tämligen avskärmad av rejält branta sluttningar och hård vegetation. Vi tar oss över omkullfallna träd, nät av rötter och p?sina ställen såphal lera. Den Tasmanska växtligheten är kort och gott ogenomtränglig nästan överallt. Inte konstigt att begreppet ”bushwacking?föddes i dessa trakter!

Floden tar oss ut till sjön Macintosh, där kajaker och paddlar väntar p?oss. Sänkta p?energi efter 20 timmars trekking kliver vi ner i floden. Canyonens sidor är rejält höga, branta och regnskogsbeklädda. Enda sättet att ta sig ned längs floden är simmandes eller kravlandes och klättrandes p?stenar. Efter bara några meters kravlande och simmande får Daniel problem med magkramper och kräkningar. Sannolikt orsakade av dåligt dricksvatten. Temperaturen i floden är isande. Känslan av en stor portion allvar infinner sig när kylan tränger in och övertar kroppen. Stela muskler, ingen flytväst, ingen hjälm och knappast någon yttre hjälp om något allvarligt skulle inträffa. Enda sättet att f?assistans skulle möjligtvis vara helikopter med ytbärgarkapacitet. Om det nu hade funnits telefon- eller satellittäckning i området. Dalgången, trädkronorna och molntäcket garanterade oss en kommunikationsfri zon. ”I skogen kan ingen höra dig gråta? Det finns bara ett alternativ: Framåt. Vi försöker hålla hastighet. Daniel sliter med magproblemen. Precis innan mörkret faller når vi de väntande kajakerna.

Paddelsträckan med alla fyra lagmedlemmar i en kajak ger oss tillfälle att återhämta Daniel. Paddlingen tar oss igenom den andra natten i tävlingen och sömnmonstren hälsar oss välkomna. P?morgonen växlar vi ut p?en rejäl och mycket fin cykling. Sträckan tar oss till Tasmaniens västra kust där en obligatorisk sex timmars vila väntar. Efter inledande navigeringsproblem, med en karta som tämligen symboliskt visar alla stigar och vägar i området, kan vi f?upp farten. Daniel börjar komma igen med besked.

Under klättringen upp över de berg som skiljer oss från den västra kusten av Tasmanien smäller det till. Kristin kraschar med cykeln, orsakat av en pinne som kommit in i bakhjulet och tagit med sig hela bakväxeln. Bakväxeln har slitits av sina fästen p?ramen och dessutom skruvats ett halvt varv. Efter nästan tv?timmars mekande i leran lyckas vi f?tillbaka växeln p?plats. Vi kan fortsätta.

Väl uppe p?höjd smäller det till igen om Kristins cykel. De sargade fästena i ramen höll inte. Efter ytterligare tidsspill p?mekande gör vi cykeln till singel-speed. Vi har hela tre fjärdedelar av sträckan kvar och Kristin måste cykla p?en förvuxen BMX. Vi har fortsatt att tappa placeringar sen canyoneringen och singelspeed-cyklingen gör det inte bättre för oss. Vi bogserar och hjälps åt för att tappa s?lite som möjligt. När vi väl bara har någon kilometer kvar till sex-timmarsvilan och är som mest frustrerade över vårt tidstapp till täten inträffar det som inte ska hända. Vi har cyklat förbi en kontroll! Under kartritningen missades kontrollen och vi tvingas nu vända om. Det har aldrig hänt tidigare, men i detta VM verkar Murphy vara den femte lagmedlemmen i vårt lag. En och en halv timme senare når vi sex-timmarsvilan som 18:e lag. Betydligt längre ner i startfältet än vi förväntat. Merparten av tiden i vilan går åt till att hitta en lösning för att reparera Kristins cykel. Daniel ”Saltare än McGyver?Hansson lyckas till slut att f?till en permanent lösning med ett bromsbläck och tv?buntband som hjälp. ”Man tar det man har?sa ingenjören i djungeln. Galet bra! Med hopp om att det ska hålla går vi och lägger oss. De tänkta fem timmarnas sömn blev bara tv?

Boostade med några timmars sömn ger vi oss ut p?en trekking som vi kommer att minnas som en av de mest varierade och vackraste sträckor som vi upplevt. Sträckans första tredjedel tar oss längs en oändlig sandstrand, med avbrott för att plocka tv?kontroller uppe p?några sanddyner. I nattens mörker får vi svårigheter med att lokalisera den första kontrollen och börjar strukturerat leta efter den bland sanddynorna. Strukturen övergår snart i ett hopplöst irrande. Pannlampsken från andra lag och fotspår i sanden vittnar om att vi inte är ensamma om att leta bland sanddynorna. Inne p?den tredje tävlingsnatten, med bara tre timmars sömn i bagaget, beslutar vi att lägga oss ner p?backen för en dryg timmes sömn i väntan p?gryningen. Med hjälp av dagsljuset inser vi att vi har sovit bara 100 meter från kontrollen! Vi möter upp ett lag som ocks?irrat under natten och glädjer oss åt att vi i vart fall fått en timmes sömn istället för att förgäves leta kontroll. Vi fortsätter längs stranden och möter en fantastisk soluppgång.

Vi känner att vi kan börja öka tempot i ett försök att ta oss tillbaka till tävlingen. Tempoökningen blev inte långvarig innan Emil tvingas anmäla magproblem. Allt han stoppar i sig kommer lika fort ut p?andra sidan. Omfördelning och kraftutjämning än en gång, plus många frekvent återkommande panikstopp. Vi håller fortsatt ett bra tempo, men stoppen är tidsmässigt förödande. Sträckan tar oss upp från kusten längs en flod och miljön växlar snabbt till regnskog. Vi fortsätter därefter uppför till en fjällplat?med en enorm havsutsikt. Solen späker oss från en klarbl?himmel. Emil blir mer och mer dränerad.

Vi försöker hålla hastighet i den fjälliknande terrängen som påminner mycket om skandinavisk fjällterräng. Bortsett från att slyn är rejält mycket högre och kraftigare här. Med ett gammalt och detaljfattigt kartunderlag i dåligt tryck är dagsljuset avgörande för navigering och hastighet. Vi får slita för att n?den sista svåra kontrollen p?fjället innan mörkret faller. Vi lämnar fjället i en otroligt vacker solnedgång över ett oändligt hav. Emil fortsätter att bli sämre. Vi tar definitivt inte in p?framförvarande lag.

Vi börjar nu räkna timmarna framåt i tävlingen. Redan innan start identifierade den 75 kilometer lång flodpaddlingssträckan som den mest avgörande och kritiska sträckan under tävlingen. P?sträckan råder s?kallade ”Dark zones?p?grund av säkerhetsskäl. Det innebär att det är förbjudet att paddla eller ta sig framåt längs floden under dygnets mörka timmar. Lag som befinner sig p?floden vid mörkrets infall måste stanna och vänta p?att fortsätta i gryningen. Arrangören bedömde inte att något lag skulle klara sträckan p?en enda dag. Vår tidsräkning framåt i tävlingen gav oss slutsatsen att vi inte skulle vinna p?att forcera oss till paddlingen. Det skulle bara innebära att vi definitivt skulle f?spendera en natt p?floden, i värsta fall tv? Emil var i dåligt skick, och den inledande navigeringen p?cykelsträckan inför paddlingen var inte att leka med. Vi tog en chansning och beslutade oss för att sova tills gryningen för att återhämta och f?dagsljus p?cyklingens mest navigationskritiska platser. P?morgonen gav vi oss iväg, med en betydligt bättre status p?laget. Emil var p?väg upp. De f?lag vi tagit oss förbi under trekkingen hade som vi förväntat växlat om oss under natten. Vi var åter igen p?en 18:e plats.

Det är nu tidig morgon när vi far fram p?cyklar längs den tekniska strandstigen. Vi möter ett antal lokala sällskap längs kusten som är ute och leker med sina 4-hjulsdrivna bilar. Vi kan inte låta bli att ifrågasätta vilken av våra olika aktiviteter som verkar vara den roligaste?Sträckan visar sig bli en prövning som väntat. Enorma sanddynor har blåst in i djungeln och täckt de stigar som enligt kartan skulle ta oss till kontrollen. Vi möter ett tämligen förvirrat lag, det franska laget Quecha, som har letat efter stigar under hela natten. En av multisportvärldens mest erfarna lag och med en navigatör som har gedigen meritlista som orienterare i världsklass. De får oss att tvivla p?om vi verkligen är p?rätt väg. Efter en hel del tvekan tar vi oss upp p?sanddynorna med cyklarna och börjar forcera dem i hopp om att vi ska hitta stigar som kan ta oss till kontrollen längre norr ut.

Vi inser att tävlingen börjar ta ut sin rätt. Spår i sanden efter framförvarande lag som varit här under natten försvinner ner från sanddynorna och in i regnskogen?med cyklar. De har sannolikt gjort försök att hitta den försvunna stigen. Vi börjar nu inse att de lag som växlade om oss under natten sannolikt har slagits med regnskogen sen dess och gör det fortfarande! Quecha lämnar vi bakom oss p?en sanddyna. Hårda franska ord flyger mellan lagmedlemmarna och det sista vi ser av dem är att halva laget sitter i sanden och vägrar att fortsätta.

Vårt vägval ger till slut utdelning och vi finner stigar som tar oss till vår kontroll. Samtidigt är det Johans tur att drabbas av magproblem. En näve Ahlgrens bilar i munnen blir tre minuter senare tuggade bilar med gul-brun sås p?marken, med alla färger fullt identifierbara. Cykelsträckans karaktär lättar upp och vi känner att vi kan f?upp hastigheten. Trotts fortsatta panikstopp har laget en bra status. Vi kör förbi lag som befinner sig i zombie-tillstånd. Vi passerar en by med en öppen affär, den första tillgängliga bebyggelse vi ser p?tre dygn. Ett Tjeckiskt lag besegras av värmen och bekvämligheten. De lämnar inte butiken förrän flera timmar senare.

Vi anländer till paddlingen något senare än beräknat. Lag ligger vid växlingsplatsen och sover. Vi får knappt tv?timmars sömn och väcks av andra lags väckarklockor i rätt tid. Det tackar vi för. Vår egen klocka hade varit för svag. Vi går upp. De andra lagen rör inte p?sig. De vill inte höra startsignalen p?det femte dygnet. Utmattade, utslagna, uträknade blir de kvar. Vi går ut från växlingen som elfte lag och tar oss ner till vattnet.

Vid sista kontrollen p?sträckan har vi tagit oss förbi ytterligare ett lag. Det är tv?timmar innan dark-zone när Johan viker upp kartan och konstaterar att det är ca 13 kilometer kvar att paddla. Det är precis vad vi kan klara. Emil och Kristin sätter av utan att svara. Daniel och Johan ”håller med?ställningstagandet och trycker p?

Vi kliver upp p?flodbädden med tre minuters marginal till att behöva spendera en natt p?floden. Hade vi paddlat med samma intensitet i tv?timmar under ett vanligt paddelpass hemma hade vi loggat ut och sovit för resten av kvällen. Vi klarade paddlingen p?ett dygn och kapade därmed elva timmar p?framförvarande lag. Samtidigt säkrade vi en topp-tio-placering. Efterkommande lag skulle bli kvar en natt p?sträckan. Glädjen infann sig som om vi gått imål! Väl uppe vid växlingsplatsen får vi nästa glädjebesked ?Ytterligare tv?framförvarande lag hade missat den sista kontrollen p?paddlingen och var nu p?väg för att ta den till fots. Det skulle ta dem minst åtta timmar?Vi var nu åttonde lag p?VM.

Vi beger oss ut p?en nattcykling som tar oss till tillbaka till Tasmaniens norra kust. Vi har nu endast kortare sträckor kvar, bland annat en trekking längs havet som vi innan start förutsett vara den sista avgörande sträckan innan mål. När vi växlar ut p?kuststräckan får vi kvittens p?att vi håller bra hastighet. Vi tar in p?framförvarande lag.

Det dröjer inte länge i nattens mörker innan vi har kontakt med framförvarande lag. Månskenet ger tillräckligt ljus för att vi ska kunna släcka lamporna och passera laget obemärkt. Vi känner oss pigga och är hungriga p?att plocka fler placeringar. S?blir det. Nästa lag ser vi letandes kontroll p?fel udde. De vita sandstigarna över kullarna reflekterar månljuset perfekt och vi kan släcka lamporna igen för att undvika att ge de andra lagen hjälp.

Vi korsar mållinjen som sjätte lag. En placering som kändes vara utom räckhåll efter halva tävlingen. Trotts alla problem, misstag och motgångar längs vägen har vi lyckats anpassa taktiken och ta rätt beslut. En riktigt fin upphämtning och avslutning. Ett stort tack till alla som hjälper oss!

At this rolex replica sale (comprehensive evaluation forthcoming), as well as I love rolex replica uk. The actual type of wrist rolex replica sale lets you genuinely search through harnessing the actual rolex replica sale very in a variety of locations rather than pushing the setting panerai replica sale over and over. They might be officially breitling replica sale, elegant wrist watches, which In my opinion the actual replica watches uk 3000 is really a fantastic enhancement. Best options that come with the actual replica watches uk 3000 include.